Else the Pucke a lyar call

Har ni följt den här bloggen eller av någon anledning läst sommarens inlägg har kanske förstått att det blev en hel del flängande för mig under lovet. Jag har nyttjat alla de vanligaste färdmedlen - båt, buss, flyg, tåg, tunnelbana, bil, taxi - ofta flera stycken av dem samma dag! (T.ex. från helsingborg till london på en dag: buss, tåg Helsingborg C - Göteborg C, taxi till säve, flyg till London, buss till Victoria och tunnelbana + promenad till boende.)

Bussresandet inträffade oftare än vanligt det här sommarlovet. Och då menar jag inte SL-bussresandet utan de lite längre resorna som ägt rum mellan västkuststäder och till och från londonska flygplatser.

Jag är en sån som under hela barndomen, och ibland även fortfarande, kämpat med en besvärande åksjuka som, om inte de rätta pillrerna konsumerats i avsedd mängd, kunnat slå till helt oannonserat i oftast helt fel lägen - i båtar och tåg förvisso, men främst i bilar, taxis och just bussar. Med detta i bakhuvet hade jag som mindre, kanske upp till mellanstadieåldern, därför endast fokus på en enda sak (förutom att hitta en najs sittplats) när jag klev på någon av dessa långresebussar. Att lokalisera spypåsen!

Denna instinkt har med åren mattats av, förmodligen för att jag inte åkt lika mycket buss och kanske helt enkelt växt ifrån det, men efter årets resor har jag märkt att denna säkerhetsåtgärd (ibland små påsar av brunt papper fastklämda på stolsryggen framför men ibland en bunt av plats häftad mot väggen) faktiskt saknas.

Det jag undrar är då såklart, varför de platser som tidigare inhyst sådana lämpliga föremål nu gapar tomma. Jag, som trott att sommarens bussturer inte lett till mer, förutom till själva resmålet, än musikmissbruk och lätt illamående, har fter lite reflektarende insett att de faktiskt resulterat i en mycket bekymmrande frågeställning:

Vad hände egentligen med spypåsen?