Else the Pucke a lyar call

Det har nu gått aningens för lång tid sen jag senast bloggade. Omständigheter har gjort det svårt för mig, både fysiskt och psykiskt, att skriva. Även om det kanske är det jag hela tiden velat eller behövt? I alla händelser, här jag nu. I skrivande stund frukostgödd, halvdöd efter de senaste veckornas sömnlösa nätter och med en tvivelaktig morronfrisyr. Håll till godo.

Det har hänt mycket sedan det senaste inlägget.  Dagen efter pannkakspartyt t.ex. Torsdagen den 7/6, sista skoldagen någonsin för mig och mina älskade klasskamrater. På förmiddagen skulle vi städa skåpen och lämna ifrån oss nycklarna. Sen skulle vi städa ur hela klassrummet. Radera ut nästan alla spår av oss som verkligen inte vill lämna vårat kaosiga klassrum samt världens bästa skola. Oerhört metaforiskt, det ledde till en del tragiska insikter och ovälkommna känslor.

På eftermiddagen däremot!  Kulturskolan Raketens årliga fotbollturnering. Varje klass på högstadiet möter varandra och även lärarlaget. De två lag med bäst resultat går till en final där vinnaren utses. Ni förstår säkert. Mitt lag, klass nio, vi började med att spela lika mot lärarna. Nästa match, mot sjuorna, vann vi med sju (?) - noll. Mot sexorna vann vi med nöd och näppe, mot åttorna också. Final, således, mot lärarna. Förlorade den tyvärr, så vi fick gå ut grundskolan med en ärofylld andraplats i bagaget. Kul såklart, men man vill ju vinna. NIAMAKT, SPEC!

Så kom den dagen. Dagen jag så länge sjutit upp tanken på, som jag bara velat radera ut ut världshistorien, framtiden, whatever. Dagen då allt skulle ta slut. Då alla kaosdagar, matkrig och 'speciga' lektioner bara skulle bli minnen. Eller, minnen, det kanske inte är så "bara"?

Det var som alltid. Åtminstone till en början. Vi samlades i klassrummet, gick två och två upp till backen där vi sjöng sånger (bland annat sjöng våran klass ett eget - julia - komponerat Raket-medley med ett i alla fall halvlyckat resultat) som "En kväll i Juni" och "Den blomstertid ..." . Sen fick vi som går ut rosor av sexåringarna. Men senare, i klassrummet, blev det lite annorlunda. När Thomas höll tal var det inte bara mina ögon som tårades. Det är så svårt att förstå allt vi har gått igenom tillsammans, och att det kanske inte blir mer. Glass med Jordgubbar som vanligt, å andra sidan. Bör kanske även nämnas, att jag fick ett äpple i ansiktet, håret, munnen. Och inte vilket äpple som helst. Här kommer hela historien.

V. 40 föregående år spenderade jag och resten av KSR-screw i Spanien till sammans med vår mentor Thomas, spanska-lärare Åsa och biträdande rektor Helena. Även Majas pappa Svante och Annahoes mamma Kersti fick äran att följa med.
Sista natten bodde vi på ett vandrarhem. Jag, Julia, Majsan och AC delade ett rum som hade ett fönster ut mot en balkong. Forscar, Strandberg och Jonis hade rummet under, med fönster mot samma balkong. Av någon outforskad anledning skullen jag släppa ner ett äpple från vårat fönster. Forscar råkade (?) "hoppa ut" ur fönstret under samtidigt, och äpplet träffade honom olyckligtvis mellan benen. Jag försökte förklara för honom att det inte var meningen, men han hade redan bestämt sig. På skolavslutningen skulle jag få samma äpple på mig!
Och han höll vad han lovade. Jag blev mulad ett antal gånger av ett äpple som han hade sparat i sitt skåp i typ nio månader. Måste säga att det inte var det trevligaste jag upplevt.

Hammarbybacken07! Varje gång jag tar uttrycket i min mun måste jag le, men när jag tänker efter på varför jag ler vill jag bara dö. Ni som var där vet, kanske förstår ni, kanske inte. Ni som inte var där vill nog inte veta. Något som i alla fall jag vet, är att det var way out of mind. För min del i alla fall. Jag önskar nästan att det blivit som jag ville den natten, för att slippa allt det efterkommande. Det hade kännts bra på något sätt. Kanske som ett naturligt slut nu när sista kapitlet om Raketen absolut motvilligt är färdigskrivet. Jag måste tacka er som hjälpte mig där, i alla fall. Jag önskar att jag haft något tillfälle i "verkligheten", men jag antar att jag inte kunde hantera det. Ta åt er.

KMfälttävlan. Grattis Sofia och Dilba. Grattis även alla andra duktiga ponnyryttare! Resultat på häst var kanske aningens otippat? Grattis, till Inger och Jenny. Det kändes otroligt tråkigt/sorgligt att jag inte fick va med :/
Jag vill ju bara fortsätta rida ponny ...

Sen följde ytterligare ett par kvällar med KSR-screw. Hos Ingeline, och hos Nisse. Grattis på födelsedagen båda två! Även hos nisse fick jag, som på skolavslutningen, mat på mig. Smör, ketchup, korv, you name it! Jag har nästan blivit något slags förkroppsligande av uttrycket "i Stockhlm är det aldrig långt till närmsta papperskorg". Och det verkade som om vad vi en gjorde den kvällen så resulterade det i att julia inte hade några kläder. Och Nisse, jag har fortfartande din käpp. Nog om det.

Samma dag hände också tråkigare saker. Det var den sista dagen på Ågesta för sommaren, och jag fick säga hejdå till Biztro (älskar dig min ögonsten!) för sista gången på två månader. Jag kommer sakna dig ....

Sen åkte jag till Berlin. Ni ska veta hur avundsjuk jag var när jag visste att ni där hemma hälsade på på raketen, gick och bada och hade roligt på annat sätt, men någonstans visste jag att det var bra att jag lämnade allt ett par dagar. I alla fall fysiskt. Det är inte sjysst mot pappa att skriva mer om Berlinresan i det här inlägget, så det kommer ett enskilt om det.

Jag vill, såklart, tacka all i KSR-screw. Alla andra på Raketen, eller ska jag säga ALLT annat på Raketen?

Det var aldrig meningen att det här skulle vara den typen av blogg, där jag skrev om mitt liv på det här sättet. Det var den inte heller från början, men den senaste tiden har jag kännt något slags behov av att skriva av mig. Jag hoppas att ni har överseende med att i de senaste inläggen har varit en del om min olycka, eller vad man nu ska kalla det, och inte tar det här för en s.k. fjortisblogg. Det är heller inget "Welcome to my life" (även om jag gillar det uttrycket jag hörde någonstans).

The former tradition "Dagens citat" har, som en del kanske har märkt, lagts på is. Detta med anledning av att jag anser att det är något som hör Raketen till.

Kramochkyss, som Cornelis sa.